shandanie

Igår fick jag avliva min älskade katt... Den 22:a mars fick han urinsten. Jag ringde veterinären i Vara som skulle ut till en bonde i Hede (Hede ligger inte långt från Sollebrunn), så jag mötte upp veterinären i St.Mellby och körde efter honom ut till den bonden han skulle till. Där ute fick han spolat Sotis och han hade mycket sten och mycket blod i urinen. Behandlingen kostade ett x antal hundralappar, men det var han värd.
Veterinären sa dock att det troligtvis skulle komma tillbaka igen och då kanske det skulle vara aktuellt med en operation.

Så igår när vi hade varit en sväng hos min syster, så var Sotis precis som vanligt. Men när jag satte mig och skulle äta vid köksbordet, så satte han sig nedanför och försökte kissa... jag kände igen beteèndet och blev otroligt ledsen! Han gick och satte sig överallt och försökte kissa men det kom bara några droppar eller inget alls.
Gången innan sa veterinären att det var tur att jag ringde för annars hade han atagligen inte överlevt kvällen. När de sätter sig och förösöker kissa, då börjar nämligen läget bli kritiskt.
Jag dividerade med mig själv och kollade runt på nätet vad en eventuell operation skulle kosta. Den kunde alltså kosta flera flera tusen och jag kände att jag inte hade råd med det. Dessutom var det inte alltid som operation hjälpte ändå.

Jag ringde veterinären och berättade att jag beslutat mig för att ta bort Sotis. Pappa åkte med mig till Vara. Sotis låg i sin kattbur i baksätet. När vi var nästan framme vid veterinärstationen, så började Sotis skrika och flämta jätte mycket! Jag har aldrig sett honom så dålig och det var otroligt jobbigt för han hade antagligen jätte ont.

Men när vi kom fram och klev in på veterinärstationen, var det precis som att han visste vad som skulle hända. Han blev helt lugn.
Veterinären (som för övrigt var jätte bra) förklarade hur det hela skulle gå till och han sa till mig att jag fattade helt rätt beslut. Visst, han skulle kunna ha spolat honom, men då hade jag fått fortsätta åka fram och tillbaka för att göra det fler ggr och en operation skulle som sagt ha blivit jätte dyr och det var ju inte helt säkert att det skulle ha blivit bättre för det.
Han satte sprutan och jag klappade om Sotis och pratade med honom. Jag kände hur han sakta gled längre och längre in i sömnen.
Efter 10 minuter kom veterinären in igen och satte en spruta till som stannade hjärtat.

Alltihop var jätte jobbigt, men jag hade min pappa med mig och det kändes tryggt.

Efteråt åkte vi hem till mig och hämtade en filt som Sotis älskade att sova på. Vi svepte in honom i den och åkte till min syster sambos föräldrar och begravde honom på en kulle där. En jätte fin plats med utsikt över ängar och skog. Dessutom får han sova bredvid mammas och pappas hund Bonzo. De tyckte jätte mycket om varandra, så där kan han vila tryggt.

En del som läser här kanske tänker: Men gud så löjlig hon är! Det var ju bara en katt!
Men för mig var han inte "bara en katt". För mig var han en livskamrat, min bästa vän! Han fanns alltid där och kom och tröstade mig när jag var ledsen. Hoppade upp och la sig bredvid mig i sängen och kunde ligga där hela nätterna igenom. La sig i mitt knä när jag satt och tittade på tv.
Han rev eller bet mig ALDRIG! Och när vi busade hade han ALDRIG ute klorna. Han var en underbar katt och jag saknar honom fruktansvärt mycket!
Han har funnits vid min sida i 8 år och nu finns han inte längre!

Nu oroar jag mig för Tubbis. Hon letar efter honom och hon viker inte från min sida. Inatt sov hon mellan mig och Tobbe hela natten. Hon ser så ensam ut. Hon och Sotis gjorde ju allt tillsammans! De lekte tillsammans, de sov tillsammans, de hittade på bus tillsammans. Nu är hon helt ensam. Men jag ska försöka spendera så mycket tid jag bara kan med henne!

Älskar dig Sotis och kommer aldrig att glömma dig!