Mormor och morfar- besök!
En liten film också =)
Lite mer bilder!
Efter förlossningen!
Vi fick ett rum på EVA-avd, så Tobbe kunde stanna kvar hos mig ett par dagar. Vi gick emellan eva-avd och neonatalavd med jämna mellanrum för att få se våran lilla prinsessa.
Barnmorskorna försökte mata henne med snipa, men när det inte gick så fick de sätta sond genom näsan på henne. Det var ingen rolig syn alls, men det var det bästa för att hon skulle få i sig den vtskan hon behövde.
Efter ett par dagar åkte Tobbe hem för han blev sjuk och ville inte smitta ner de andra små barnen som låg på samma rum som Emelie. Det kändes fruktansvärt deprimerande att vara själv, men det gick...
Efter att Emelie solat och solat, så fick jag ÄNTLIGEN ta upp henne! Att hålla henne i famnen för första gången sen efter förlossningen var helt underbart! Jag fick hålla henne korta stunder, byta på henne och mata henne.
Efer ytterligare en dag så behövde Emelie inte sola mer. Då fick hon även vara med mig inne på rummet! =)
Emellan allt det här var det ett väldans tjat om att amningen måste komma igång! Jag satt där med bröstpump, men inget hände och det gjorde mig stressad och att dessutom se andra mammor sitta runtomkring och amma sina barn för fullt och pumpa ut hur mycket mjölk som helst gjorde inte saken bättre.
Så en kväll pratade jag med en av barnmorskorna om hur jag kände och att jag var deprimerad och bara ville hem. Hon lyssnade på mig och jag kunde prata ut hos henne. På natten kämpade hon med mig och Emelie för att amningen skulle komma igång. Och visst, där mitt i natten så ammade Emelie för fullt! Tror det var det jag behövde, att bara få prata med nån och att barnmorskan tog sig tid med mig och hjälpte mig.
Onsdagen den 18:e feb kom personalen på EVA-avd och sa att jag var tvungen att byta rum till ett föräldrarum vilket innebar att jag blev utskirven från EVA och att bo på föräldrarum var som att "komma hem". Man fick dela kök med andra familjer och man fick åka ut och handla den mat man behövde. Vid det här laget var jag så känslomässigt utmattad och deprimerad p.g.a. sjukhusvistelsen, så jag såg inget ljus alls om att få komma hem. Jag ringde till Tobbe och grät i telefonen. För hur skulle jag ha en chans att komma till nån affär och handla en massa mat??!!
Tobbe tog sig till NÄL och med sig hade han kassar fulla med godsaker till mig!
Jag blev visad till rummet jag skulle bo i och det var det mest deprimerande rum jag sett! Mörkt och unket med bara en säng och en fåtölj. Men det visade sig att pappan fick bo där också. GRATIS! Så Tobbe kom tillbaka på fredagen och sov hos mig tills på söndagen =)
På söndagen sa vi till barnmorskor och sjuksköterskor att vi fått nog av sjukhus och att vi ville åka hem med Emelie. Alla proverna var bra och amningen hade kommit igång bra. Så på läkarronden sa läkaren att vi kunde åka hem på permission och komma tillbaka på onsdagen för att väga, mäta, göra ultraljud på höftlederna och ta prover.
Idag har vi varit tillbaka på NÄL och allt var jätte bra! Hon har växt 3 cm och i söndags när vi åkte hem vägde hon 2600 nu vägde hon 2705! Läkaren var SÅ nöjd!
Så nu är Emelie utskriven och vi kan koppla av!
På fredag kommer de från BVC och då ska det vägas igen. Ska bli kul och se om hon gått upp något mer =)
Theresè!!!!
När vi var yngre, så skrev vi låååånga handskrivna brev till varandra! =) Vi träffades kanske inte så ofta, men när vi väl gjorde det, så var det så naturligt på nåt sätt. Som om det var igår vi sågs sist.
Nu har det gått många år sen vi sågs, men vi har hållt kontakten via msn.
När jag berättade för henne att jag var gravid så erkände hon allt att hon också skulle ha bebis! Dessutom skulle hon ha i februari hon också!
Den 20:e februari när jag, Tobbe och Emelie satt på vårat föräldrarum på neonatalavdelningen, så kom det ett sms från Theresè. Hon hade fött en son!!!!
Jag skickade ett sms tillbaka där jag skrev: Vi är kvar på NÄL! Vart är ni nånstans??!!
Dagen efter fick jag ett svar att de låg på BB-avd, sal 7.
Jag blev jätte ivrig och sa till Tobbe att vi måste gå dit!
Vi knackade på och Theresè man, Martin, öppnade. Han var f ö väldigt trevlig!!! =)
Och där var hon! Min gamla kompis som jag inte sett på år och dar! Samma härliga Theresè som jag kommer ihåg henne! Helt underbar tjej!
Deras son var hur söt som helst! Och det roliga är ju att det bara är 4 dagar emellan dem!
Så till våren ska vi träffas allihop igen!
Så; STORT GRATTIS TILL ER THERESÈ OCH ERAN UNDERBART SÖTA SON!!!!!
Förlossningsberättelse!
Jag hade en tid hos bm den 16:e feb. Ett par dagar innan hade jag börjat känna en lättare smärta som kan liknas vid mensvärk. Tänkte inte så mycket mer på det, för jag har känt det förrut och det har alltid gått över. Den här gången gick det inte över. Den 16:e feb tidigt på morgonen när Tobbe skulle åka iväg till jobbet, så vaknadejag också av att det gjorde ont i magen. Men jag hade känt sån värk tidigare också och den hade gått över, så jag trodde i mitt stilla sinne att det skulle göra det denna gången med. Tobbe åkte iväg till jobbet och vi bestämde att jag skulle ringa om det blev värre. Jag trodde själv att det var tarmen som spökade, så jag gick på toaletten flera ggr, men det hjälpte ju inte. Värken blev värre och värre och värre. Jag kunde inte ligga ner, jag kunde inte sitta ner. Vad jag än gjorde så gjorde det ont. Jag ringde till Tobbe och förklarade läget, att det gjorde alldeles för ont i magen och att det kändes som att det var nåt som inte stämde. Vi kom överens om att jag skulle ringa förlossningen på NÄL och sen skulle vi höras igen. Jag ringde förlossningen som rekommenderade ett varmt bad eller en varm dusch och två alvedon. Jag ringde Tobbe och bad honom komma hem. Innan han kom gick jag omkring i lägenheten och var jätte rädd och kände mig väldigt ensam. Smärtan var outhärdlig och inte fasen hjälpte två alvedon! Massor av tankar virvalde omkring i huvudet som: Är det VERKLIGEN dags nu? Ska JAG föda ett barn???
Jag ringde förlossningen igen och sa att alvedonen inte hjälpte. Hon frågade hur lång tid det var mellan värkarna vilket var svårt att svara på eftersom det gjorde ont HELA TIDEN!!! Barnmorskan jag pratade med tyckte då att vi skulle komma in.
Tobbe kom hem och han filmade lite. Det har varit jätte svårt att titta på den filmen nu och se sig själv ha så fruktansvärt ont, så jag får titta färdigt på de filmsnuttarna vid ett senare tillfälle.
Vi packade ihop våra grejer och värkarna blev värre. Det enda som kändes någorlunda bra var när jag stod lutad över en fåtölj och knep som bara den!
I bilen kunde jag inte sitta ner, så jag fick halvsitta med rumpan en bit ovanför sätet hela vägen in till NÄL.
När vi kom fram och fick parkerat, så kändes det som en evighet in till förlossningsentrèn. Jag fick stanna flera ggr på vägen och knipa.
När vi kom in så blev vi visade till det undersökningsrum som vi spenderade tolvslaget på på nyårsaftonen. De satte CTG-kurva och jag trodde jag skulle dö när hon bad mig lägga mig ner på britsen.
Efter en liten stund, så gjorde bm en undersökning och hennes ord var: Här har det hänt grejer! Det är inte så att du har velat krysta på när du har varit hemma?
Nää, sa jag. Det enda jag gjorde hemma var ju att knipa... Inte trodde jag när jag gick där hemma att det redan var dags att krysta. Jag trodde ju att jag bara befann mig i latensfasen.
Bm sa: du är öppen 10 cm redan så vi får åka in till ett förlossningsrum!
Med andra ord var det inte så konstigt att jag inte kunde sitta ner ordentligt hemma och i bilen =)
Så här står det i min förlossningsjournal: Ett högervänt huvudläge, fixerad i bäckenhålan. Cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm.
Inne på förlossningsrummet kopplade de på en skalpelektrod på bebisen huvud för att ha koll på hur h*n mådde.
En annan barnmorska (som också blev min "förlossninsbarnmorska") kom in och sa: Ja, tyvärr kan jag inte ge dig någon smärtlindring för det stadiet har du redan passerat. Det jag kan erbjuda är lustgas.
JA, det vill jag ha!
Men det funkade inte alls på mig. Jag var redan så lpngt in i förlossning att jag inte kunde kontrollera andningen alls. Dessutom tyckte jag att gasen hade en äcklig lukt.
Förlossningsjournal kl: 10:15
Täta sammandragningar. Aktiv fas.
Överföres på Partogram
Jag fortasette att knipa. Det gjorde ont coh bm ville jag skulle vända mig om så jag låg på en sida en stund och den andra sidan en stund för att underlätta för bebisen. Varje vändning var en pina. Det enda som hjälpte mig igenom alltihop var Tobbes ryggmassage. Om han slutade bara för en sekund, så tappade jag fokus helt.
Förlossningsjournal 10:59
Avvikande CTG. Dr Ingemar Klinte granskar pågående registrering.
Ord: Avvakta
Vid ett tillfälle var det mycket folk inne på rummet. Det var barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. De ville ta blodprover från bebisen för att kolla så allt var bra.
Jag låg där och var livrädd för de pratade om kejsarsnitt och det var det sista jag ville vara med om!!!
Förlossningsjournal 11:55
Dålig progress. I värkstimulreande syfte kopplas dropp in.
Det enda jag kunde ligga och tänka på var ordet KEJSARSNITT. Då tänkte jag: Nu ska ungen ut!
Så jag började krysta på och det kändes mycket bättre! Så nu var det igång!
Jag frågade bm flera ggr om det var långt kvar.
Nej, det är inte långt kvar. Vi kan se huvudet! Bara några krystar till!
Emellan krystarna fick jag syrgas och då kändes det ganska gött :)
Men det som fortfarande hjälpte mig allra mest var Tobbes ryggmassage och att få klämma barnmorskornas händer.
Klockan10:05 kom vi in på förlossningsrummet, klockan 13:35 föddes våran lilla Emelie! När de la henne på bröstet så kunde jag inte tro att det var sant! Att den lilla människan som låg där och tittade på mig med sina underbart vackra ögon, hade växt i min mage under 9 månaders tid! En helt otrolig känsla som är väldigt svår att beskriva.
Under hela förlossninsförloppet fick jag höra från barnmorskorna hur duktig och tapper jag var som gjort allt förarbete hemma utan att veta om det, komma in till förlossningen och göra resten helt untan smärtlindring och dessutom vara förstföderska.
Och visst är man lite stolt! =)
Men mest av allt är jag stolt över lilla Emelie! Och Tobbe så klart som så tappert stod vid min sida (utan att svimma =) ) hela tiden och masserade min rygg!
Eftersom Emelie var väldigt liten, (2730 kg, 47,5 cm lång) hade låg temp och var något skakig så blev ordinationen: hud mot hud med sin mor.
Så barnmorskorna packade in oss i uppvärmada filtar sen fick vi ligga så och det var hur mysigt som helst!!!!
Hela upplevelsen är helt otrolig men de säger att man glömmer smärtan. Vet ej om jag kommer att göra det...
Frågade bm varför jag inte känt några förvärkar. Hon sa det att den molande mensliknande värken antagligen var min latensfas och att det inte blev mer än så. Dessutom hade inte vattnet gått, så då är det ju inte så lätt att veta att förlossningen var på g.
De närmaste dagarna efter förlossningen spenderade Emelie på Neonatalavdelningen. Men det skriver jag om i ett annat inlägg, för nu ska jag gå och pussa på min Tobbe och snosa på min dotter som ligger bredvid honom i soffan och sover =)
ÄNTLIGEN!!!
Lovar att jag ska skriva ett blogginlägg om hur förlossningen var och allt annat vi varit med om de här 6 dagarna, men just nu är det för mycket nytt att lära sig hemma med en tredje person i familjen :)
Men här kommer iaf lite bilder:
Hon föddes 13.35. Bilden togs 14.41
Alla hjärtans dag!
Ta hand om er!
Så här är det...
Jag är väldigt deprimerad just nu och tycker allt är piss helt enkelt! Att gå omkring och vänta så här är väldigt påfrestande både för kropp och själ, särskilt när man själv känner att det inte är någon bebis på gång än på länge. Helst av allt skulle jag vilja gräva ner mig nånstans och bara skita i allt! Så ni får ursäkta om jag inte svarar på sms eller svarar i telefonen, men ibland har jag helt enkelt ingen lust. Det är en massa känslor som bubblar i kroppen som jag aldrig har känt så starkt förrut, ilska, frustration, depression. Jag försöker att inte låta alla dessa känslor gå ut över Tobbe för det är klart att jag inte har någon slags ensamrätt på de känslorna. Jag förstår ju att det är minst lika jobbigt för honom att gå och vänta så här och aldrig veta NÄR det kan hända.
Självklart är det roligt när ni ringer och visar att ni bryr er om oss, men som sagt så går känslorna på högvarv just nu och jag kan tyvärr inte hjälpa det... Men jag LOVAR att vi hör av oss, kanske inte när vi åker in till förlossningen, men sen när allt är färdigt och vi har fått vilat upp oss lite.
Fick ett mejl idag om en tjej som också gått över tiden. Det var det mejlet som inspirerade mig till detta blogginlägget för jag kände igen mig så mycket i det hon skrev. Så här stod det i det mejlet:
I väntans tider - om att gå över tiden Av Charlotte Baltzer Rode
Låt mig först få säga en sak: När man har gått över tiden är det bara väntan och väntan. Och det går bara utför! Väntan blir man ju ganska trött på...
Jag blev praktiskt taget lovad att föda innan förlossningsdatum. Alla tecken man kunde tänka sig talade för en tidig födsel i vecka 37, och jag och min partner utväxlade införstådda blickar med barnmorskan. Jovisst, allt var klart: huvudet var fixerat, jag hade tyngdförnimmelser, förvärkar och spänningar i brösten. Vi hoppades väl lite för tidigt. Det skulle visa sig att vi blev straffade för detta högmod, och lärdomen man kan dra av detta är att man inte ska glädja sig för tidigt.
Den stora dagen är nära!
Veckorna fram till förlossningsdatumet präglades av en hektisk beredskap, som blev rätt tröttsam efter ett tag. Barnmorskan gav mig rådet att vara pigg och utvilad hela tiden, men spänningen inför förlossningen gjorde att jag sov dåligt. Varje natt tyckte jag att jag kände hur förlossningen startade. Vi hade inga särskilda planer, för vi skulle säkert ändå få ställa in. Dagarna gick utan att vattnet gick eller några värkar satte igång, och spänningen dalade medan rastlösheten och tristessen sakta fick sitt grepp om mig.
Bebisen har ingen brådska.
Då jag passerade förlossningsdatum började luften på allvar att gå ur mig. Slemproppen gick, men inget hände. Det var nu jag började göra märkliga saker. Hormoner och frustration kan tillsammans bilda en explosiv cocktail som ibland kan flamma upp med personlighetsförändringar du knappt trodde var möjliga.
Först var det bakningen. Jag bakar aldrig i normala fall, men tyckte plötsligt att den husliga sysslan var ett trevligt tidsfördriv. På plussidan kan nämnas att jag kunde använda alla bakverk jag fick över för att fjäska lite för mina vänner, men vid närmare inspektion avslöjades det att brödet och kakorna hade smaksatts lite för ivrigt med "frustrationssalt", "svärpulver" och "bittersocker". Eller så kanske det bara var jag som kunde känna det...
Bojkotta telefonen och alla välmenande SMS
Jag slutade att kommunicera med omvärlden. Under normala omständigheter njuter jag av att fördriva tiden med en väninna i telefonen, men jag blev helt enkelt så trött av alla välmenande (och irriterande!) samtal från vänner som ville höra om något hade hänt. Varför fattar folk inte att man helt enkelt skickar ett sms, när någonting händer? Dessutom hade jag varken något intressant att berätta eller lust att höra om deras liv, som jag ur mitt självmedlidande perspektiv fann komplett irrelevant. Alltså slutade jag svara på samtal och sms.
Under tiden kom det in e-postmeddelanden från lyckliga, nyblivna mammor från min föräldrakurs (och de hade alla förlossningsdatum efter mig). Jag kände mig som en misslyckad kapplöpningshäst som med en dålig smak i munnen skickade uppriktiga lyckönskningar ut i cyberspace. Jag blev så trött på hela situationen och beslöt mig för att prova något nytt - kanske kunde jag lura ut henne? Faktiskt så iddes jag inte föda nu, så allt det där med att vara beredd var kraftigt nedprioriterat. Alla fina ord och sånger till den ofödda babyns ära ersattes av hot om bortadoption eller cynisk tystnad. Det hjälpte inte heller...
Zonterapi, örtte och en magisk oro
Vid en tidpunkt såg en ny och kreativ sida av mig dagens ljus. Jag byggde bland annat en svartvit fågelmobil till babyn. Min naiva förhoppning var naturligtvis att hon skulle känna av mobilens övernaturliga krafter och skynda på lite bara därför. Tänk, jag blev faktiskt lite besviken på att det inte hjälpte. Samma sak gällde örtteet och zonterapin. Det kan vara värt att tillägga att även om zonterapin inte fick igång värkarna var den ändå värd varenda krona eftersom det var ett bra tag sedan jag själv kunde nå ned till mina hårt belastade fötter.
13 dagar över tiden
I dag har jag gått tretton dagar över tiden, och ett ljus skymtar i mörkret. Klockan nio ringde en barnmorska och väckte mig (vet de inte att höggravida sover länge?). Jag blev dock snabbt på gott humör igen när hon erbjöd mig en igångsättning i morgon. Ja, äntligen händer det - jag ska bli mamma! Och bara för det får jag väl värkar i natt...
Ne, nu ska jag ta mina negativa tankar och känslor och bädda ner mig i sängen igen och inte tänker jag gå upp igen förrens Tobbe kommer hem från jobbet! Ljuspunkten på dagen!
Tjuvstart!
GRATTIS!!!!
KRAM KRAM!!!!!
Hmm... Kanske inte världens smartaste???
Gravid i v.41 nu då....
Är så trött på det här så jag vet inte vad! Det e så förbannat tråkigt att bara gå här hemma och vänta och vänta. Inte kan jag ju åka in till stan heller IFALL det skulle sätta igång... Kan bara gå här hemma och hur kul är det?! Den enda ljuspunkten på dagen är när Tobbe kommer hem fån jobbet. Men sen går timmarna så fort, så då är det lags att lägga sig och sen åker han till jobbet igen :(
Nu har VVS-killen varit här iaf, så nu ÄNTLIGEN fungerar ALLA elementen i lägenheten!!!
V.41:
Du:
Är det jobbigt? Irriterande? Oroligt? Du är inte ensam. Detta är BF-datumets förbannelse! Man stirrar sig blind på ett datum och när det kommer och går kan allt kännas hopplöst... Men de flesta bebisar kommer innan vecka 42, så håll hoppet uppe! Snart får du hålla din bebis! Antagligen får du gå lite oftare till din barnmorska för att kolla blodtrycket och lyssna på hjärtljuden.
Du känner dig säkert både trött och otymplig. Försök att vila så mycket du kan, sov när du behöver, vare sig det är på natten eller på dagen. Huvudsaken är att du är så utvilad och avstressad du bara kan, det har du igen när förlossningen väl sätter igång.
Bebisen:
Bara växer och växer....och växer.
40+5
Ja, då har man snart gått en vecka över tiden...
Har varit hos barnmorskan idag. Nu är fötterna på höger sida igen och ryggen på vänster. Hjärtljuden låg på 152, så allt var bara bra! Fixerad är den fortfarande också.
Sa till bm att jag snart hade slut på både järntabletter och folsyra, men hon sa att jag inte behövde köpa nåt mer sånt eftersom det snart ska vara färdigt :)
Har fått en ny tid hos bm nästa måndag, har det inte hänt något då så ringer hon till NÄL. Då får vi en tid där på onsdagen och då får vi träffa barnmorska och läkare, de kollar fostervattnet och hur bebisen mår, så får de bestämma när det är dags att sätta igång det hela.
Ibland ser magen hur rolig ut som helst! Det putar ut åt alla håll och kanter och man vet inte riktigt vad som är vad :)
Igår kväll fick jag mig några rejäla sparkar och de syns så tydligt nu. Kanske man ska ha videokameran beredd så man kan filma? :)
Har ringt Nossebro VVS idag, IGEN! De skulle komma antingen senare idag elller imorgon för att kolla elementen, IGEN! Killen som har varit här de andra gångerna vet att vi ska ha en liten när som helst, dessutom har han själv blivit pappa för bara ett par månader sen, så han förstår ju läget som tur är.
Nu ska jag äta en kexchoklad! :)
Idag...
Kan vara kul att ha en egen, så vi kan filma bebisen hur mycket som helst!
Självklart åt vi på MAX också! :)
Än verkar inte den lill* vilja titta ut, men får hoppas att det blir nu till veckan.
Bloggtorka!
Ja, det finns ju inte så mycket att blogga om just nu. Det enda vi gör är att gå här hemma och vänta och vänta och längta och längta.
Igår gjorde vi egna räksmörgåsar och vräkte i oss. Det var gott vill jag lova! :)
Idag var vi ute och gick en promenad bort till mamma o pappa. Fick låna pappas videokamera som vi tänkta ta med till BB. Kanske inte blir så mycket filmat just vid förlossningen, tror nämligen inte att jag är så pigg på att bli filmad då, men gärna efteråt när allt är klart :) Kan vara kul för bebisen och se när h*n blir äldre och även för släkt och vänner.
Ikväll blir det väl melodifestivalen och till det ska vi göra marängsviss! GOTT!!!!!
Imorgon blir det väl ännu en slappardag kan jag tänka... Iofs är ALLA dagar slappardagar för mig just nu, men får väl passa på att njuta :)
Nu har ju min kompis Camilla gissat att bebisen kommer inatt och hon gissade ju rätt när det gällde hennes syster så, hoppas hoppas att hon har rätt om det här också! :)
Blir nog inte så mycket bloggande nu innan bebisen kommer tyvärr, så ni vet....
Nu ska jag vila en stund!
Hallå!!!!
Ja, som ni ser så står det "ÄNTLIGEN" i min räkna-ner-kalender här bredvid. Men inte händer det något... :(
Det är tungt och jobbigt! Sover ok på nätterna, men ska jag vända mig om i sängen så tar det en evighet och det gör ont...
Nu kommer jag säkert klaga mycket, men jag tycker att jag har all rätt till det! :)
När jag ska upp och röra på mig så gör sig foglossningen påmind och det är INTE roligt!
Fick nån slags panikattack inatt... Låg och tänkte att: det här kommer inte jag klara av! Jag kommer aldrig orka att krysta ut en bebis! Det kommer göra ont, det kommer ta låååång tid, nåt kommer gå fel, det blir kejsarsnitt. Och bara tanken på att nån ska skära i min kropp får mig nästan att svimma! USCH!
Idag kommer Camilla Svensson på besök! Ska bli väldigt trevligt! Vi ska äta skräpmat på 42:ans gatukök här i Sollebrunn och det ska bli gott!!!!!!!!!!!!!!!
Nä nu.... (Graviditetsv.40)
Vi längtar ju så mycket nu så snäääääälla, kom ut till oss!!!!!
Ja, imorgon skulle det vara dags då, men som det känns nu så kommer det nog inte hända något än på några dagar...
Vecka 40
Du:
Grattis - nu är du nästan framme. Livmodern, och därmed magen, har säkert sjunkt och de flesta bebisar är vid det här laget fixerade. Livmoderhalsen mognar och utplånas. Kanske känner du av förvärkarna oftare, kanske inte. Det finns kvinnor som aldrig känner av förvärkarna. Rörelserna minskar pga platsbrist, men du ska fortfarande känna av din bebis. Ring till förlossningen om du undrar över något. Många kvinnor har nu tröttnat innerligt på att vara gravida och vill ha tillbaka sina kroppar. Andra är rädda för att byta den trygga invanda graviditeten mot det okända föräldraskapet. Känslorna kan vara ett virrvarr just nu och det kan kännas både jobbigt och underbart på samma gång. Istället för att sitta hemma och vänta (för väntan kan bli lång) så passa på att göra saker som ni inte kommer kunna göra på ett tag sedan. Läs en bra bok, kolla på videofilmer, pyssla lite, gå på bio eller ut på restaurang om ni orkar.
Bebisen:
Bebisen väntar nu bara på att förlossningen ska sätta igång. Barnets bröstkorg blir nu mer framträdande, det samlar på sig mer fett och extremiteterna blir starka. Barnet väger nu mellan 3,3 och 3,7 kg och är ungefär 49-54 cm långt. Snart är det dags.
Bm-besök...IGEN!
Idag hade den ändrat läge litegrann. Fötterna har ju buktat ut på höger sida förrut, men nu var de på vänster sida och ryggen på höger. Men den sparkar och har sig, så förhoppningsvis är h*n lika ivrig som jag för att komma ut snart! :)
Helgen har varit toppen!
I fredags gjorde vi varm smörgåstårta. Jag tyckte väl att den KUNDE ha blivit godare, men Tobbe tyckte den blev bra.
I lördags bjöd Tobbe mig på restaurang och bio.
Maten åt vi på en restaurang som heter Åkanten. Väldigt god mat!
Vi var och såg Valkyria som var en väldigt bra film!
Liiite hög ljudvolym dock, men det är det ju alltid på bio...
I söndags var vi på middag hos syrran och Ramond. Där fick vi kycklingfilè och ris. Hur gott som helst!
Fick även smaka på Klings lakritsglass! En ny favorit! Herregud så god den var!!!!
Innan vi åkte dit kollade vi på The curious case of Benjamin Button. Den filmen var bra! Fick gråtit en skvätt också...
