shandanie

Efter förlossningen fick Emelie ligga på neonatalavdelningen under sollampor p.g.a. gulsot. Det var otroligt påfrestande att precis ha fött sitt barn, men inte kunna få hålla henne i sina armar.. Det enda vi kunde göra var att sitta på varsin stol bredvid henne och smeka henne lite då och då.

Vi fick ett rum på EVA-avd, så Tobbe kunde stanna kvar hos mig ett par dagar. Vi gick emellan eva-avd och neonatalavd med jämna mellanrum för att få se våran lilla prinsessa.

Barnmorskorna försökte mata henne med snipa, men när det inte gick så fick de sätta sond genom näsan på henne. Det var ingen rolig syn alls, men det var det bästa för att hon skulle få i sig den vtskan hon behövde.

Efter ett par dagar åkte Tobbe hem för han blev sjuk och ville inte smitta ner de andra små barnen som låg på samma rum som Emelie. Det kändes fruktansvärt deprimerande att vara själv, men det gick...
Efter att Emelie solat och solat, så fick jag ÄNTLIGEN ta upp henne! Att hålla henne i famnen för första gången sen efter förlossningen var helt underbart! Jag fick hålla henne korta stunder, byta på henne och mata henne. 
Efer ytterligare en dag så behövde Emelie inte sola mer. Då fick hon även vara med mig inne på rummet! =)

Emellan allt det här var det ett väldans tjat om att amningen måste komma igång! Jag satt där med bröstpump, men inget hände och det gjorde mig stressad och att dessutom se andra mammor sitta runtomkring och amma sina barn för fullt och pumpa ut hur mycket mjölk som helst gjorde inte saken bättre.
Så en kväll pratade jag med en av barnmorskorna om hur jag kände och att jag var deprimerad och bara ville hem. Hon lyssnade på mig och jag kunde prata ut hos henne. På natten kämpade hon med mig och Emelie för att amningen skulle komma igång. Och visst, där mitt i natten så ammade Emelie för fullt! Tror det var det jag behövde, att bara få prata med nån och att barnmorskan tog sig tid med mig och hjälpte mig.
 
Onsdagen den 18:e feb kom personalen på EVA-avd och sa att jag var tvungen att byta rum till ett föräldrarum vilket innebar att jag blev utskirven från EVA och att bo på föräldrarum var som att "komma hem". Man fick dela kök med andra familjer och man fick åka ut och handla den mat man behövde. Vid det här laget var jag så känslomässigt utmattad och deprimerad p.g.a. sjukhusvistelsen, så jag såg inget ljus alls om att få komma hem. Jag ringde till Tobbe och grät i telefonen. För hur skulle jag ha en chans att komma till nån affär och handla en massa mat??!!
Tobbe tog sig till NÄL och med sig hade han kassar fulla med godsaker till mig!
Jag blev visad till rummet jag skulle bo i och det var det mest deprimerande rum jag sett! Mörkt och unket med bara en säng och en fåtölj. Men det visade sig att pappan fick bo där också. GRATIS! Så Tobbe kom tillbaka på fredagen och sov hos mig tills på söndagen =)

På söndagen sa vi till barnmorskor och sjuksköterskor att vi fått nog av sjukhus och att vi ville åka hem med Emelie. Alla proverna var bra och amningen hade kommit igång bra. Så på läkarronden sa läkaren att vi kunde åka hem på permission och komma tillbaka på onsdagen för att väga, mäta, göra ultraljud på höftlederna och ta prover.

Idag har vi varit tillbaka på NÄL och allt var jätte bra! Hon har växt 3 cm och i söndags när vi åkte hem vägde hon 2600 nu vägde hon 2705! Läkaren var SÅ nöjd!
Så nu är Emelie utskriven och vi kan koppla av!

På fredag kommer de från BVC och då ska det vägas igen. Ska bli kul och se om hon gått upp något mer =)