Förlossningsberättelse!
Ja, vet inte riktigt var jag ska börja... Det beräknade förlossningsdatumet (4:e feb) kom och gick. Jag trodde jag skulle få nippran av all väntan och att inte riktigt veta NÄR det skulle sätta igång.
Jag hade en tid hos bm den 16:e feb. Ett par dagar innan hade jag börjat känna en lättare smärta som kan liknas vid mensvärk. Tänkte inte så mycket mer på det, för jag har känt det förrut och det har alltid gått över. Den här gången gick det inte över. Den 16:e feb tidigt på morgonen när Tobbe skulle åka iväg till jobbet, så vaknadejag också av att det gjorde ont i magen. Men jag hade känt sån värk tidigare också och den hade gått över, så jag trodde i mitt stilla sinne att det skulle göra det denna gången med. Tobbe åkte iväg till jobbet och vi bestämde att jag skulle ringa om det blev värre. Jag trodde själv att det var tarmen som spökade, så jag gick på toaletten flera ggr, men det hjälpte ju inte. Värken blev värre och värre och värre. Jag kunde inte ligga ner, jag kunde inte sitta ner. Vad jag än gjorde så gjorde det ont. Jag ringde till Tobbe och förklarade läget, att det gjorde alldeles för ont i magen och att det kändes som att det var nåt som inte stämde. Vi kom överens om att jag skulle ringa förlossningen på NÄL och sen skulle vi höras igen. Jag ringde förlossningen som rekommenderade ett varmt bad eller en varm dusch och två alvedon. Jag ringde Tobbe och bad honom komma hem. Innan han kom gick jag omkring i lägenheten och var jätte rädd och kände mig väldigt ensam. Smärtan var outhärdlig och inte fasen hjälpte två alvedon! Massor av tankar virvalde omkring i huvudet som: Är det VERKLIGEN dags nu? Ska JAG föda ett barn???
Jag ringde förlossningen igen och sa att alvedonen inte hjälpte. Hon frågade hur lång tid det var mellan värkarna vilket var svårt att svara på eftersom det gjorde ont HELA TIDEN!!! Barnmorskan jag pratade med tyckte då att vi skulle komma in.
Tobbe kom hem och han filmade lite. Det har varit jätte svårt att titta på den filmen nu och se sig själv ha så fruktansvärt ont, så jag får titta färdigt på de filmsnuttarna vid ett senare tillfälle.
Vi packade ihop våra grejer och värkarna blev värre. Det enda som kändes någorlunda bra var när jag stod lutad över en fåtölj och knep som bara den!
I bilen kunde jag inte sitta ner, så jag fick halvsitta med rumpan en bit ovanför sätet hela vägen in till NÄL.
När vi kom fram och fick parkerat, så kändes det som en evighet in till förlossningsentrèn. Jag fick stanna flera ggr på vägen och knipa.
När vi kom in så blev vi visade till det undersökningsrum som vi spenderade tolvslaget på på nyårsaftonen. De satte CTG-kurva och jag trodde jag skulle dö när hon bad mig lägga mig ner på britsen.
Efter en liten stund, så gjorde bm en undersökning och hennes ord var: Här har det hänt grejer! Det är inte så att du har velat krysta på när du har varit hemma?
Nää, sa jag. Det enda jag gjorde hemma var ju att knipa... Inte trodde jag när jag gick där hemma att det redan var dags att krysta. Jag trodde ju att jag bara befann mig i latensfasen.
Bm sa: du är öppen 10 cm redan så vi får åka in till ett förlossningsrum!
Med andra ord var det inte så konstigt att jag inte kunde sitta ner ordentligt hemma och i bilen =)
Så här står det i min förlossningsjournal: Ett högervänt huvudläge, fixerad i bäckenhålan. Cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm.
Inne på förlossningsrummet kopplade de på en skalpelektrod på bebisen huvud för att ha koll på hur h*n mådde.
En annan barnmorska (som också blev min "förlossninsbarnmorska") kom in och sa: Ja, tyvärr kan jag inte ge dig någon smärtlindring för det stadiet har du redan passerat. Det jag kan erbjuda är lustgas.
JA, det vill jag ha!
Men det funkade inte alls på mig. Jag var redan så lpngt in i förlossning att jag inte kunde kontrollera andningen alls. Dessutom tyckte jag att gasen hade en äcklig lukt.
Förlossningsjournal kl: 10:15
Täta sammandragningar. Aktiv fas.
Överföres på Partogram
Jag fortasette att knipa. Det gjorde ont coh bm ville jag skulle vända mig om så jag låg på en sida en stund och den andra sidan en stund för att underlätta för bebisen. Varje vändning var en pina. Det enda som hjälpte mig igenom alltihop var Tobbes ryggmassage. Om han slutade bara för en sekund, så tappade jag fokus helt.
Förlossningsjournal 10:59
Avvikande CTG. Dr Ingemar Klinte granskar pågående registrering.
Ord: Avvakta
Vid ett tillfälle var det mycket folk inne på rummet. Det var barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. De ville ta blodprover från bebisen för att kolla så allt var bra.
Jag låg där och var livrädd för de pratade om kejsarsnitt och det var det sista jag ville vara med om!!!
Förlossningsjournal 11:55
Dålig progress. I värkstimulreande syfte kopplas dropp in.
Det enda jag kunde ligga och tänka på var ordet KEJSARSNITT. Då tänkte jag: Nu ska ungen ut!
Så jag började krysta på och det kändes mycket bättre! Så nu var det igång!
Jag frågade bm flera ggr om det var långt kvar.
Nej, det är inte långt kvar. Vi kan se huvudet! Bara några krystar till!
Emellan krystarna fick jag syrgas och då kändes det ganska gött :)
Men det som fortfarande hjälpte mig allra mest var Tobbes ryggmassage och att få klämma barnmorskornas händer.
Klockan10:05 kom vi in på förlossningsrummet, klockan 13:35 föddes våran lilla Emelie! När de la henne på bröstet så kunde jag inte tro att det var sant! Att den lilla människan som låg där och tittade på mig med sina underbart vackra ögon, hade växt i min mage under 9 månaders tid! En helt otrolig känsla som är väldigt svår att beskriva.
Under hela förlossninsförloppet fick jag höra från barnmorskorna hur duktig och tapper jag var som gjort allt förarbete hemma utan att veta om det, komma in till förlossningen och göra resten helt untan smärtlindring och dessutom vara förstföderska.
Och visst är man lite stolt! =)
Men mest av allt är jag stolt över lilla Emelie! Och Tobbe så klart som så tappert stod vid min sida (utan att svimma =) ) hela tiden och masserade min rygg!
Eftersom Emelie var väldigt liten, (2730 kg, 47,5 cm lång) hade låg temp och var något skakig så blev ordinationen: hud mot hud med sin mor.
Så barnmorskorna packade in oss i uppvärmada filtar sen fick vi ligga så och det var hur mysigt som helst!!!!
Hela upplevelsen är helt otrolig men de säger att man glömmer smärtan. Vet ej om jag kommer att göra det...
Frågade bm varför jag inte känt några förvärkar. Hon sa det att den molande mensliknande värken antagligen var min latensfas och att det inte blev mer än så. Dessutom hade inte vattnet gått, så då är det ju inte så lätt att veta att förlossningen var på g.
De närmaste dagarna efter förlossningen spenderade Emelie på Neonatalavdelningen. Men det skriver jag om i ett annat inlägg, för nu ska jag gå och pussa på min Tobbe och snosa på min dotter som ligger bredvid honom i soffan och sover =)
Jag hade en tid hos bm den 16:e feb. Ett par dagar innan hade jag börjat känna en lättare smärta som kan liknas vid mensvärk. Tänkte inte så mycket mer på det, för jag har känt det förrut och det har alltid gått över. Den här gången gick det inte över. Den 16:e feb tidigt på morgonen när Tobbe skulle åka iväg till jobbet, så vaknadejag också av att det gjorde ont i magen. Men jag hade känt sån värk tidigare också och den hade gått över, så jag trodde i mitt stilla sinne att det skulle göra det denna gången med. Tobbe åkte iväg till jobbet och vi bestämde att jag skulle ringa om det blev värre. Jag trodde själv att det var tarmen som spökade, så jag gick på toaletten flera ggr, men det hjälpte ju inte. Värken blev värre och värre och värre. Jag kunde inte ligga ner, jag kunde inte sitta ner. Vad jag än gjorde så gjorde det ont. Jag ringde till Tobbe och förklarade läget, att det gjorde alldeles för ont i magen och att det kändes som att det var nåt som inte stämde. Vi kom överens om att jag skulle ringa förlossningen på NÄL och sen skulle vi höras igen. Jag ringde förlossningen som rekommenderade ett varmt bad eller en varm dusch och två alvedon. Jag ringde Tobbe och bad honom komma hem. Innan han kom gick jag omkring i lägenheten och var jätte rädd och kände mig väldigt ensam. Smärtan var outhärdlig och inte fasen hjälpte två alvedon! Massor av tankar virvalde omkring i huvudet som: Är det VERKLIGEN dags nu? Ska JAG föda ett barn???
Jag ringde förlossningen igen och sa att alvedonen inte hjälpte. Hon frågade hur lång tid det var mellan värkarna vilket var svårt att svara på eftersom det gjorde ont HELA TIDEN!!! Barnmorskan jag pratade med tyckte då att vi skulle komma in.
Tobbe kom hem och han filmade lite. Det har varit jätte svårt att titta på den filmen nu och se sig själv ha så fruktansvärt ont, så jag får titta färdigt på de filmsnuttarna vid ett senare tillfälle.
Vi packade ihop våra grejer och värkarna blev värre. Det enda som kändes någorlunda bra var när jag stod lutad över en fåtölj och knep som bara den!
I bilen kunde jag inte sitta ner, så jag fick halvsitta med rumpan en bit ovanför sätet hela vägen in till NÄL.
När vi kom fram och fick parkerat, så kändes det som en evighet in till förlossningsentrèn. Jag fick stanna flera ggr på vägen och knipa.
När vi kom in så blev vi visade till det undersökningsrum som vi spenderade tolvslaget på på nyårsaftonen. De satte CTG-kurva och jag trodde jag skulle dö när hon bad mig lägga mig ner på britsen.
Efter en liten stund, så gjorde bm en undersökning och hennes ord var: Här har det hänt grejer! Det är inte så att du har velat krysta på när du har varit hemma?
Nää, sa jag. Det enda jag gjorde hemma var ju att knipa... Inte trodde jag när jag gick där hemma att det redan var dags att krysta. Jag trodde ju att jag bara befann mig i latensfasen.
Bm sa: du är öppen 10 cm redan så vi får åka in till ett förlossningsrum!
Med andra ord var det inte så konstigt att jag inte kunde sitta ner ordentligt hemma och i bilen =)
Så här står det i min förlossningsjournal: Ett högervänt huvudläge, fixerad i bäckenhålan. Cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm.
Inne på förlossningsrummet kopplade de på en skalpelektrod på bebisen huvud för att ha koll på hur h*n mådde.
En annan barnmorska (som också blev min "förlossninsbarnmorska") kom in och sa: Ja, tyvärr kan jag inte ge dig någon smärtlindring för det stadiet har du redan passerat. Det jag kan erbjuda är lustgas.
JA, det vill jag ha!
Men det funkade inte alls på mig. Jag var redan så lpngt in i förlossning att jag inte kunde kontrollera andningen alls. Dessutom tyckte jag att gasen hade en äcklig lukt.
Förlossningsjournal kl: 10:15
Täta sammandragningar. Aktiv fas.
Överföres på Partogram
Jag fortasette att knipa. Det gjorde ont coh bm ville jag skulle vända mig om så jag låg på en sida en stund och den andra sidan en stund för att underlätta för bebisen. Varje vändning var en pina. Det enda som hjälpte mig igenom alltihop var Tobbes ryggmassage. Om han slutade bara för en sekund, så tappade jag fokus helt.
Förlossningsjournal 10:59
Avvikande CTG. Dr Ingemar Klinte granskar pågående registrering.
Ord: Avvakta
Vid ett tillfälle var det mycket folk inne på rummet. Det var barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. De ville ta blodprover från bebisen för att kolla så allt var bra.
Jag låg där och var livrädd för de pratade om kejsarsnitt och det var det sista jag ville vara med om!!!
Förlossningsjournal 11:55
Dålig progress. I värkstimulreande syfte kopplas dropp in.
Det enda jag kunde ligga och tänka på var ordet KEJSARSNITT. Då tänkte jag: Nu ska ungen ut!
Så jag började krysta på och det kändes mycket bättre! Så nu var det igång!
Jag frågade bm flera ggr om det var långt kvar.
Nej, det är inte långt kvar. Vi kan se huvudet! Bara några krystar till!
Emellan krystarna fick jag syrgas och då kändes det ganska gött :)
Men det som fortfarande hjälpte mig allra mest var Tobbes ryggmassage och att få klämma barnmorskornas händer.
Klockan10:05 kom vi in på förlossningsrummet, klockan 13:35 föddes våran lilla Emelie! När de la henne på bröstet så kunde jag inte tro att det var sant! Att den lilla människan som låg där och tittade på mig med sina underbart vackra ögon, hade växt i min mage under 9 månaders tid! En helt otrolig känsla som är väldigt svår att beskriva.
Under hela förlossninsförloppet fick jag höra från barnmorskorna hur duktig och tapper jag var som gjort allt förarbete hemma utan att veta om det, komma in till förlossningen och göra resten helt untan smärtlindring och dessutom vara förstföderska.
Och visst är man lite stolt! =)
Men mest av allt är jag stolt över lilla Emelie! Och Tobbe så klart som så tappert stod vid min sida (utan att svimma =) ) hela tiden och masserade min rygg!
Eftersom Emelie var väldigt liten, (2730 kg, 47,5 cm lång) hade låg temp och var något skakig så blev ordinationen: hud mot hud med sin mor.
Så barnmorskorna packade in oss i uppvärmada filtar sen fick vi ligga så och det var hur mysigt som helst!!!!
Hela upplevelsen är helt otrolig men de säger att man glömmer smärtan. Vet ej om jag kommer att göra det...
Frågade bm varför jag inte känt några förvärkar. Hon sa det att den molande mensliknande värken antagligen var min latensfas och att det inte blev mer än så. Dessutom hade inte vattnet gått, så då är det ju inte så lätt att veta att förlossningen var på g.
De närmaste dagarna efter förlossningen spenderade Emelie på Neonatalavdelningen. Men det skriver jag om i ett annat inlägg, för nu ska jag gå och pussa på min Tobbe och snosa på min dotter som ligger bredvid honom i soffan och sover =)
Kommentarer
Trackback
