shandanie

Jag är väldigt deprimerad just nu och tycker allt är piss helt enkelt! Att gå omkring och vänta så här är väldigt påfrestande både för kropp och själ, särskilt när man själv känner att det inte är någon bebis på gång än på länge. Helst av allt skulle jag vilja gräva ner mig nånstans och bara skita i allt! Så ni får ursäkta om jag inte svarar på sms eller svarar i telefonen, men ibland har jag helt enkelt ingen lust. Det är en massa känslor som bubblar i kroppen som jag aldrig har känt så starkt förrut, ilska, frustration, depression. Jag försöker att inte låta alla dessa känslor gå ut över Tobbe för det är klart att jag inte har någon slags ensamrätt på de känslorna. Jag förstår ju att det är minst lika jobbigt för honom att gå och vänta så här och aldrig veta NÄR det kan hända.
Självklart är det roligt när ni ringer och visar att ni bryr er om oss, men som sagt så går känslorna på högvarv just nu och jag kan tyvärr inte hjälpa det... Men jag LOVAR att vi hör av oss, kanske inte när vi åker in till förlossningen, men sen när allt är färdigt och vi har fått vilat upp oss lite.


Fick ett mejl idag om en tjej som också gått över tiden. Det var det mejlet som inspirerade mig till detta blogginlägget för jag kände igen  mig så mycket i det hon skrev. Så här stod det i det mejlet:

I väntans tider - om att gå över tiden Av Charlotte Baltzer Rode    
Låt mig först få säga en sak: När man har gått över tiden är det bara väntan och väntan. Och det går bara utför! Väntan blir man ju ganska trött på...

Jag blev praktiskt taget lovad att föda innan förlossningsdatum. Alla tecken man kunde tänka sig talade för en tidig födsel i vecka 37, och jag och min partner utväxlade införstådda blickar med barnmorskan. Jovisst, allt var klart: huvudet var fixerat, jag hade tyngdförnimmelser, förvärkar och spänningar i brösten. Vi hoppades väl lite för tidigt. Det skulle visa sig att vi blev straffade för detta högmod, och lärdomen man kan dra av detta är att man inte ska glädja sig för tidigt. 

Den stora dagen är nära!
Veckorna fram till förlossningsdatumet präglades av en hektisk beredskap, som blev rätt tröttsam efter ett tag. Barnmorskan gav mig rådet att vara pigg och utvilad hela tiden, men spänningen inför förlossningen gjorde att jag sov dåligt. Varje natt tyckte jag att jag kände hur förlossningen startade. Vi hade inga särskilda planer, för vi skulle säkert ändå få ställa in. Dagarna gick utan att vattnet gick eller några värkar satte igång, och spänningen dalade medan rastlösheten och tristessen sakta fick sitt grepp om mig. 

Bebisen har ingen brådska.
 Då jag passerade förlossningsdatum började luften på allvar att gå ur mig. Slemproppen gick, men inget hände. Det var nu jag började göra märkliga saker. Hormoner och frustration kan tillsammans bilda en explosiv cocktail som ibland kan flamma upp med personlighetsförändringar du knappt trodde var möjliga.

Först var det bakningen. Jag bakar aldrig i normala fall, men tyckte plötsligt att den husliga sysslan var ett trevligt tidsfördriv. På plussidan kan nämnas att jag kunde använda alla bakverk jag fick över för att fjäska lite för mina vänner, men vid närmare inspektion avslöjades det att brödet och kakorna hade smaksatts lite för ivrigt med "frustrationssalt", "svärpulver" och "bittersocker". Eller så kanske det bara var jag som kunde känna det... 

Bojkotta telefonen och alla välmenande SMS
Jag slutade att kommunicera med omvärlden. Under normala omständigheter njuter jag av att fördriva tiden med en väninna i telefonen, men jag blev helt enkelt så trött av alla välmenande (och irriterande!) samtal från vänner som ville höra om något hade hänt. Varför fattar folk inte att man helt enkelt skickar ett sms, när någonting händer? Dessutom hade jag varken något intressant att berätta eller lust att höra om deras liv, som jag ur mitt självmedlidande perspektiv fann komplett irrelevant. Alltså slutade jag svara på samtal och sms.

Under tiden kom det in e-postmeddelanden från lyckliga, nyblivna mammor från min föräldrakurs (och de hade alla förlossningsdatum efter mig). Jag kände mig som en misslyckad kapplöpningshäst som med en dålig smak i munnen skickade uppriktiga lyckönskningar ut i cyberspace. Jag blev så trött på hela situationen och beslöt mig för att prova något nytt - kanske kunde jag lura ut henne? Faktiskt så iddes jag inte föda nu, så allt det där med att vara beredd var kraftigt nedprioriterat. Alla fina ord och sånger till den ofödda babyns ära ersattes av hot om bortadoption eller cynisk tystnad. Det hjälpte inte heller... 

Zonterapi, örtte och en magisk oro
Vid en tidpunkt såg en ny och kreativ sida av mig dagens ljus. Jag byggde bland annat en svartvit fågelmobil till babyn. Min naiva förhoppning var naturligtvis att hon skulle känna av mobilens övernaturliga krafter och skynda på lite bara därför. Tänk, jag blev faktiskt lite besviken på att det inte hjälpte. Samma sak gällde örtteet och zonterapin. Det kan vara värt att tillägga att även om zonterapin inte fick igång värkarna var den ändå värd varenda krona eftersom det var ett bra tag sedan jag själv kunde nå ned till mina hårt belastade fötter. 

13 dagar över tiden
I dag har jag gått tretton dagar över tiden, och ett ljus skymtar i mörkret. Klockan nio ringde en barnmorska och väckte mig (vet de inte att höggravida sover länge?). Jag blev dock snabbt på gott humör igen när hon erbjöd mig en igångsättning i morgon. Ja, äntligen händer det - jag ska bli mamma! Och bara för det får jag väl värkar i natt...