Mera tankar...
Mera tankar...
Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för att min mamma o pappa bestämde sig för att skaffa ett syskon till min storasyster Linda. Vart hade jag varit idag om de INTE hade gjort det?!Tänker på att ett adoptivbarn måste vara ett otroligt efterlängtat barn!
För mina föräldrar tog det flera år att gå igenom all den process det tog för att bli godkänd som fosterfamilj.
Tänk känslan sen när man blivit godkänd och veta att man snart ska få ha sitt barn i famnen.
Man hör om familjer som idag får vänta hur många år som helst innan de får adoptera.
Förstår inte att det ska ta så lång tid, det måste ju finnas hur många barn som helst därute som behöver familjer!
Självklart funderar man många gånger på hur ens bioligiska mamma och pappa ser ut. Vad man har ärvt osv.
Jag ser på Emelie och tänker, att kanske hon visar mig hur min biologiska mamma ser ut. Hon kanske har fått hennes leènde, hennes öron, hennes fötter, hennes händer. Jag kan se på henne och veta att en liten bit av min biologiska mamma finns i henne.
Man ser program om människor som söker upp sina föräldrar och syskon, men för mig känns det inte alls viktigt! Jag har mina föräldrar. De två personerna som har funnits där i hela mitt liv (utom de tre första månaderna), de personerna som har uppfostrat mig till den jag är idag. Det är mina föräldrar! Biologiska eller ej!
Och jag har mina syskon, en storebror och en storasyster. Och även om vi kanske inte ses så ofta så vet jag att de finns där. Det är de två syskonen jag har växt upp med.
Så nej, jag behöver inte veta vilka mina riktiga föräldrar eller mina riktiga syskon är.
De finns ju redan här.
Tack mamma och pappa för att ni valde mig
Vad fint skrivet, man blir alldes varm :)
Det är oerhört svårt att kunna säga att man förstår hur det är. Det kan jag inte påstå, men jag kan förstå lite hur du tänker.
Adobtivföräldrar går verkligen igenom en hel del och faktiskt, även om det känns orellevant -lagt en hel del pengar på hela den processen som kan om de anses vara godkända -resultera i en adobtion.
-Steget är lite större och aningens mer avancerat än ett vanligt samlag om man säger så.
Det är en helt fantastisk möjlighet för par som inte kan få barn på den "naturliga" vägen!
...Synd (?) bara att man inte skulle kunna ha någon slags lämplighetskontroll över de som kan skaffa barn via den naturliga vägen också för ibland undrar man ju..
-Möjligen skapar denna repliken en debatt men kanske att du är med på vad jag (med en liten glimt i ögat) menar...?
Sen är ju så med syskon, att man inte hinner med att träffa dem så ofta som man vill -eller i mitt fall KAN. Men så klart vet man att man alltid har varandra. Det är inte som med vänner -att man kan glida i sär i takt med tiden. Nej en syster eller/och bror finns alltid och man älskar dem kravlöst i alla situationer i livet!
...åtmindstonne såhär i vuxen ålder ;)
Vad du är att duktig på att skriva om känslor,man blir tagen av det man läser jag förstår att dina tankar och funderingar kommer dig att tänka på ditt ursprung men vi är olika som människor och du verkar vara trygg i dig själv.Och nu när du har en egen familj kommer säkert såna tankar bli starkare,kanske Emelie har något efter din biologiska mamma, man försöker titta och se om barnbarn har något efter en själv,men det är svårt
att se, det är sånt man önskar för en sak är säkert det är det finaste man kan få.Det är livets efterrätt som man säger. Många varma och goa kramar till dig Jennie" Och en x-tra till Emelie
och Tobbe.
