shandanie

Dagen började med lite lätt molande värk. Jag körde Em till dagis, sen hem och vilade en stund. Den molande värken forsatte under dagen och när det var dags att hämta Em på dagis, så hade de blivit lite kraftigare.
Jag ringde till Tobbe och förberedde honom, men jag hade ju bilen så det var inte mycket han kunde göra...
Passade på att städa lite och greja.
Tobbe kom hem från jobbet och vi åt middag som vanligt. På kvällen nattade vi Em och då gjorde det hyffsat ont i magen.
Funderade en stund på om jag skulle ringa in till näl och rådfråga hur jag skulle göra, men avvaktade för jag ville vara hemma så länge som möjligt, men efter några timmar till så ringde jag och då tyckte de att jag skulle åka in.
Therese var snäll och kom från alingsås för att passa Em som låg och sov gott i våran säng.
Vägen in till näl var hemsk för värkarna gjorde så ont, men vi lyssnade på Karlavagnen på radion där de diskuterade vargjakten, dessutom var den en värmlänning med och han pratade ju så roligt, så mellan värkarna satt vi och garvade i bilen jag och Tobbe =)
När vi kom fram till näl blev vi visade in till ett undersökningsrum där jag fick ligga med ctg-kurva 20 min. Värkarna kom regelbundet.
Barnmorskan kom in igen och kände hur öppen jag var, vilket var 5 cm. Då tänkte vi att detta skulle ta hur lång tid som helst.
Vi blev visade in till ett förlossningsrum. Jag hade skit ont och önskade bara att allt skulle vara färdigt!
Barnmorskan frågade om jag hade några önskemål, det enda jag ville var att klara mig så länge som möjligt utan smärtlindring. Jag provade bara lustgasen och denna gången funkade den hyffsat bra, men blev ju så snurrig i huvudet att jag vissa stunder bara hörde röster långt bort nånstans. Allt var som i dimma.
Efter en stund var det dags att börja krysta och det gjorde så ont!!!! Jag hade inte alls så ont när Em kom...
Barnmorskan försökte prata med mig eftersom jag spände mig så, men jag lyssnade inte på henne alls! Hon fick säga till Tobbe att tala om för mig att jag skulle slappna av.
Tobbe var jätte lugn och sansad och han var den enda jag lyssnade på. Han höll mig i handen hela tiden.

Ut kom bebisen till slut iaf. Barnmorskorna la henne/honom på min mage utan att säga vad det var för kön!
"Vad blev det, vad blev det??", frågade jag.
Tobbe kikade efter och sken upp som en sol! Det var en liten pojke!

Vi var inne på näl 23:30 och Liam kom ut 01:45.
Han vägde 3095 och var 48 cm lång.

Vi hamnade på EVA-avd. Tyvärr kunde inte Tobbe stanna kvar för det fanns ingen plats...
Jag och Liam fick dela rum med en annan tjej och hennes dotter.
Dagen vi skulle åka hem upptäckte vi att Liam blivit gul... Prover togs, men som tur var var de inte så höga så han behövde sola, så vi fick åka hem.
När Tobbe och Em kom för att hämta oss var hon inte alls intresserad av sin lillebror. Hon klappade bara honom lite på handen. Hon var mer intresserad av att få smaka på maten som jag satt och åt =)
Efter höftkontroll på Liam åkte vi hemåt. Väl hemma började Em klappa och pussa på lille Liam.
Namnet lärde hon sig snabbt att säga!
På söndagen åkte vi tillbaka till näl. Kollade vikten, hörseln och bilirubin. Allt var bra! Barnläkaren (som var jätte bra) okejade Liam och vi fick åka hem!

Nu försöker vi anpassa oss så gott det går med två småbarn i familjen.
Em (som innan Liam kom) var otroligt svårnattad, hon sprang upp och ner ur sängen hela tiden och kunde hålla på så ett par timmar, har nu sen Liam kom hem somnat med en gång! HOn springer inte upp och ner nånting alls längre! =)
Jag och Tobbe trodde att det skulle bli ännu värre nu, men det blev helt tvärtom!
Första natten hemma när jag skulle byta på Liam, så skrek han som en stucken gris. Då kom Em upp och la huvudet på sned och ville ge Liam sin napp =) Men hon gick och la sig lika fort igen och somnade om.
Nu när han skriker på nätterna, så bryr hon sig inte alls! Tror faktiskt inte att hon vaknar till överhuvudtaget, så hon har anpassat sig väldigt bra med en gång! =)

Annat är det med mig och Tobbe. Nu är det dags för vakna nätter igen... Liam sover gott på dagarna, men på nätterna äter han som en tok! Men det är väl ett gott tecken och det kommer ju faktiskt en tid då han kommer att sova hela nätterna även om det känns väldigt långt bort just nu.
Han är så ljuvlig att sitta och mysa med, så det gör inte så mycket. Sova får vi turas om att göra på dagarna =)
Funderar bara på hur jag ska fixa detta själv när Tobbe börjar jobba igen... Men kan min kompis Therese fixa det med Noah och de två tvillingflickorna, så ska nog jag kunna fixa det med en Em och en Liam =)
Beundrar dig Therese! Du är en power-mama!!! =)

Nu ska vi äta lite gott och sen får vi se hur mycket sömn det blir =)

Kram på er!