shandanie

Sitter här ensam. Tobias och barnen sover sedan länge.

För de som inte vet, så hände det en grej här hemma tisdagen efter påsk.
Tobbe hade gått till jobbet. Jag och Em vaknade ett par timmar senare. Låg och msyte i sängen och sen gick vi upp till en vaken och glad liten Liam som låg i sin säng och skrattade. Jag tog upp honom, gick in på toaletten och la honom på skötbordet. Hade inte med nån tröja till honom, så jag "skulle bara" gå och hämta en. Det skulle ju "bara" gå på ett par sekunder. När jag står vid hans garderob hör jag det hemskaste ljudet jag någonsin hört! Jag skriker "JÄVLAR" rakt ut och förstår att det är Liam som ramlat ner! Han skriker för full hals och när jag kommer in på toaletten, så ligger han på magen med ansiktet rakt ner i klinkersgolvet! Jag får upp honom, får panik, gråter hysteriskt och vet inte vad jag ska göra. Stackars Em förstår inte vad som hänt och går bara efter mig när jag vandrar omkring med Liam hårt i famnen och inte vet alls vad jag ska göra. Kan inte tänka klart.
Efter en stund ringer jag iaf till Tobias som sätter sig i bilen och åker raka vägen hem.
Liam fortsätter att gråta. Jag tänker iaf såpass klart att jag känner på hans mage och kollar att han kan röra sina armar och ben som vanligt. Det enda jag kan tänka på är att inte låta honom somna.

Tobbe kommer hem. Vi sätter oss i bilen. Stackars Em fick ingen frukost och inga skor hann vi sätta på henne.
På vägen in till Näl somnar Liam, men är lättväckt.
Vi kommer fram till näl. Går in på akuten och anmäler oss. Vid denna tiden har Liam lugnat ner sig något, men får skrikattacker. Till slut får vi komma in och en kirurg tittar, klämmer och känner på honom. Liam fyrar av ett leende åt henne =)
Efter undersökningen slussas vi vidare till barnavdelningen där jag och Liam får stanna kvar för observation.
Han får i sig lite mat och sover en stund. Skriker en hel del emellanåt, men får alvedon som hjälper något.
Sjuksköterskor kommer och tittar till honom. Kollar att han är lättväckt. Allt verkar bra och sent på kvällen får vi åka hem igen.

Man kan ju inte låta bli att tänka på allt som KUNDE ha hänt. Tänk om han hade dött?! Jag skulle aldrig förlåta mig själv, det kan jag inte nu heller. Jag skulle aldrig ha lämnat honom! Jag vet ju mycket väl att man ALDRIG ska lämna sitt barn på skötbordet!!!!!
Hade han dött, så hade jag gått under! Blivit ett vrak. Jag vill inte tänka på det, men kan inte låta bli.
Jag skäms för att jag lämnade honom där som jag gjorde. Vad ska andra tro om mig? Att jag är en vårdslös mamma???

Det var en otroligt sorglig början på veckan och på onsdagen begravde vi min farfar. Han var 96 år och hade levt sitt liv, men begravningar är ändå jobbiga.

Nu ska jag gå och pussa på en sovande Liam och sen ska jag krypa ner i sängen bredvid Em och min älskade sambo och känna tacksamhet för att det gick såpass bra som det gjorde med Liam. En skyddsängel hade han den dagen. Kanske var det farfar?? En fin tanke iaf =)