shandanie

Fick reda på nu på morgonen att farmor gått bort... Det var väl iofs väntat men ändå lika hemskt när det där telefonsamtalet kommer.
Jag är otroligt glad för att jag och syrran följde med pappa och hälsade på henne för ett tag sedan. Även om hon inte kände igen mig, så kramade jag om henne extra hårt, för kände väl på mig att det var sista gången jag skulle få träffa henne.
De sista dagarna har hon bara legat i sängen och fått morfin... Någon ur personalen har alltid suttit vid hennes sida eller så har min farbror och hans fru varit där. Pappa ville inte åka dit för han vill inte minnas henne så och det skulle inte jag heller vilja.
Med det jobbet jag har, så vet jag hur jobbigt det kan vara för anhöriga att bara sitta där och inte kunna göra nånting. Men att bara finnas där, hålla handen, stryka över huvudet, prata lite kan nog vara lugnande.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg en människa dö framför ögonen på mig. Jag skulle jobba kvällen och väntade på att nästa arbetskamrat skulle komma. Jag var i köket och skulle göra iordning för kvällsmat. Då kommer en anhörig till vårdtagaren (som ligger för döden) in. Hon sa till mig att det nog inte var långt kvar nu.
Jag kunde ju inte bara säga "jaha" och fortsätta med mitt, så jag gick med henne. Inne på rummet låg vårdtagaren. Hennes andning var rosslig. (Den andningen förföljde mig i många nätter efteråt för det var det hemskaste jag hört). Hennes dotter stod och pratade med henne att allt skulle bli bra, att hon skulle få komma till ett bättre ställe.
Jag ville bara börja storgråta, men med så många anhöriga runt omkring var jag tvungen att lägga band på mig själv. Fruktansvärt oproffesionellt om jag skulle stå där och gråta....
Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Kände mig som ett fån som bara stod där.
Efter en liten stund slutade vårdtagaren att andas och de anhöriga frågade mig om hon var död nu.
Visste inte vad jag skulle svara för jag var nog lite smått chockad, så jag sa att jag skulle gå och ringa sjuksköterskan.
Efter det kom äntligen min arbetskamrat som arbetat mycket längre än jag och som var van vid sånt här. Jag kunde slappna av och överlåta allt till henne.
När allt lugnat ner sig lite, så serverade vi kaffe till de anhöriga i vårat personlarum.
Eftersom det vid tillfället bara var jag en abretskamrat till, så var det jag som fick hjälpa till att göra iordning vårdtagaren (usch vad opersonligt det låter med "vårdtagare"....). Det var en konstig känsla att stå där och göra iordning en död kropp. Men detta ingår i vårat jobb. Dock tycker jag att de ska informera om sånt när man kommer på arbetsintevju. Att man t.ex faktiskt kan komma hem till en vårdtagare ute i hemtjänsten, som ligger död. Att de gamla faktiskt dör och att man kanske kan vara den som finns där just då och vad man då ska göra och tänka på.
Jag kom hem till en vårdtagare en gång som satt på toaletten, satt framåtlutad, helt knallblå, nästan lila, i ansiktet. Jag fick helt hjärnsläpp och började leta efter hans larm och skulle larma på det! Han hade en skjorta på sig och jag fick inte fram larmet. Till slut klarnade det väl lite i huvudet och jag ringde in till avdelningen. En arbetskamrat kom ut och tillsammans fick vi upp honom till sittande ställning och då började han andas normalt igen och färgen kom sakta men säkert tillbaka igen.

Kommer iaf att sakna min farmor otroligt mycket! Vi träffades kanske inte så ofta p.g.a. avståndet, men när vi väl träffades, så var hon så go. Hon tog sig alltid tid med mig och min syster. Vi kunde sitta ner och prata om allt möjligt när vi var där och hälsade på.
Har pratat många timmar i telefonen med denna kloka och visa kvinna! Hon lyssnade när jag var ledsen och kom alltid med goda råd. Hon arbetade också inom vården och hade den omhändertagande genen =)
En sommar var hon t.o.m. och hälsade på mig i Säffle tillsammans med mamma, pappa och syrran. Vi åkte ut till restaurangen på Duse och åt jätte god mat! Jag och Tobias bodde då på V:a Storgatan, på högsta våningen, men hon klarade trapporna galant! =)
Ska minnas henne som hon var när hon stod där i sitt söta förkläde och lagade underbart god mat.
Hon gjorde världens godaste pepparkaksgrisar! Vet inte vad den hemliga ingrediensen var =) 

Saknar dig älskade farmor!!!!!!!